Kära Dagbok
Min mamma Eva Astrid Viola Petersson född Olsson!
Tänk vad tiden går, det är över 10 år sedan min lilla söta mamma lämnade det här jordelivet.
Om hon levt så hade hon fyllt 100 år idag, men 90 år är ju också ett långt liv dessutom med
huvudet i behåll.
Minns många små tillfällen vi gjorde mycke saker tillsammans för hon var synskadad och
blev med åren helt blind. T ex hon städade lite extra i en gympa sal förlagd i en hemvärnsgård,
jag fick följa henne dit före skolan och kolla så att hon inte missat något man kan säga att jag var
hennes ögon.
Från det att jag var liten gick vi till Valhalla badet och simmade min mamma älskade att simma,
hon lärde mig simma innan jag kunde gå.
Sedan gick vi på teatern hon fick två biljetter för hon kunde ju inte gå själv, förvånad nej hon
kunde se på teatern kontrasten mellan mörker och ljus hjälpe hennes ögon.
Man kunde fråga mamma om det mesta när det gällde svenska och historia inför prov och
skolarbete. Hon kunde ringa hem och förhöra mig inför prov, hon skulle ha varit lärare i stället för
butiksbiträde, hon jobbade i ett hembageri så länge hon såg.
Kungar och drottningar fråga mamma hon visste när de levde, dog och regerade, att spela
genispelet med mamma var en utmaning. Om mamma och Tommy spelade mot mig och pappa
så hade vi inte en chans, Tommy kunde alla sportfrågor och mamma historia.
Livet tog inte slut för att hon blev blind heller.....då började hon en förening för blinda där de sydde
kläder, de simmade och lärde sig engelska vilket resulterade i en resa till England. Med tanke på att
pappa aldrig ville resa utomlands så var det ju roligt för mamma, så livet tog inte slut det tog fart.
De gjorde en del andra resor i "Föreningen Hoppet" bla a till Danmark. Skulle gärna vara lik min
mamma men tyvärr är jag mest lik min pappa som också är borta sedan några år.
Så lilla mamma jag har många finna minnen av dig.