Skit också!
Sitter och funderar .... Jag åker förbi Tommys lägenhet några gånger varje dag och någon har flyttat in.....
Jag kan inte smälta eller ta in att Tommy inte finns med oss längre känns konstigt, jag väntar att han skall ringa och fråga typ hur någon av barnen har det eller någons telefon nummer som han tappat bort. Men nej det kommer inte att hända, tragiskt. Man tänker att det finns fler chanser att träffas och så vidare. Vi var skilda men har man varit gifta i 30 år finns det alltid någonting kvar och vi var ju vänner, han är ju far till mina barn. Och han älskade sina barn dom var viktiga.
När jag tittar på gamla foton minns jag plötsligt den Tommy som jag gifte mig med, tror inte vi varit skilda om han funnit kvar glad, spontan, omtänksam, gillade att överraska även om jag inte alltid gillade det, ställde upp för familjen o s v. Det var ju han som tog hand om barnen när dom var sjuka, det enda han inte gjorde var att byta bajsblöja, men han var hemma när jag jobbade fixade mat o s v. En jobbade och en var hemma inget dagis när barnen var små, det var först vid 5-årslekis som gällde.
Men någonstans blev Tommy mer och mer egocentrisk, undra när det hände kanske när alla barnen lämnat hemmet, kanske även jag blev någon annan, det krävs två too tango, sägs det. Hur som helst tro inte att du får någon mer chans, det kan vara försent och nu är det försent .... sorry!
Det är så jag känner trodde nog att det fanns mer tid. Jag blir lite ledsen i ögat ...
Nej så är det ingen har löfte om
en morgondag, nej ingen.